Fontänhuset gav mig nytt liv
Det är Lördag och det är slutet av 2011. Jag ska för första gången hålla en föreläsning på ca 30 min inför uppskattningsvis 50-60 personer. I samband med detta får jag för första gången på mycket, mycket länge träffa mina föräldrar som jag varit tvungen att skära av kontakten med pga min dåvarande fru.
Föreläsningen gick galant. Men när vi kommit hem varade friden inte länge. Jag fick snabbt veta hur missnöjd hon var med mötet med mina föräldrar, för JAG hade inte sett till att hon blev tillräcklig engagerad. Så till sist skrek hon till mig: ”Gå och häng dig eller nåt!” I min uppgivenhet svarade jag: ”Du, det ska jag fanimej göra.”
För att inte dra ut alltför mycket på denna historia så gör jag ett litet sammandrag av vad som följde sen. Förutom detta försök gjorde jag ett till bara en vecka senare och blev då inlagd på sluten psykiatrisk vård. Jag fortsatte sedan i öppenvården. Men efter en tid hände en sak som blev ett uppvaknande för mig, och jag lämnade den destruktiva relationen.
Jag hamnade i ett slags vakuum kan man väl säga. Jag kom tillbaka till Falkenberg, började ganska snart jobba och gjorde det på heltid fram till februari 2013. Då gick jag i väggen. Snart utlöstes depression på nytt, tillsammans med ångest och självmordstankar. Men nästan samtidigt lyckades jag få kontakt med Fontänhuset. Innan hade jag med den kraft jag fortfarande hade kvar hålla skenet uppe, tack vare hur jag blivit bemött och behandlad fram till då. Men när jag besökte huset och fick veta hur det fungerar kände jag att jag kunde sänka garden, slappna av och låta mig själv nå botten. Men det innebar också vändningen.
Från omkring april till november samma år (2013) hade jag en period där jag låg på sluten psykiatrisk vård i omgångar. Kan väl inte påstå att det gjorde speciellt mycket nytta i sig att ligga på sluten avdelning, samtidigt som det många gånger var min smala räddning. Men det var min tid på och kontakt med Fontänhuset som gjorde att min utveckling kunde vända och gå åt rätt håll. Hur bidrog de till detta?
Första faktorn var att de mötte mig där jag var just då. Inte nog med det, jag kunde till och med tillåta mig sjunka ännu djupare. Man skulle kunna likna det vid en bounce (studs). I och med att jag släppte garden och åkte ner på botten började det också gå uppåt. 2014 var ett helt enormt år för mig där jag utvecklades mer än någonsin som person! Då gjorde jag bland annat en utredning som mynnade ut i diagnosen ASD (Autism Spectrum Disorder), tidigare Asperger. Jag minns hur jag kände när jag fick detta besked: ”Det här kan jag ha fördel av!” Och det har jag haft. I slutet av 2014, november tror jag det var, hände en intressant sak.
Jag brukade titta på Fråga Doktorn på måndag-kvällar. En kväll var temat självmordstankar och en av gästerna, som också är ambassadör för (H)järnkoll, titulerade sig ”personlig utvecklare”. Plötsligt slogs jag bara av tanken: Nu vet jag vad jag ska göra! Och så var fröet sått till en affärsidé. Idag är affärsidén utarbetad. Den går ut på föreläsningar och jag har även gått utbildning i motiverande samtal. Även andra saker har jag på sikt tänkt utöka verksamheten med, så som standup.
Hade jag inte fått kontakt med Fontänhuset, blivit sedd, bemött rätt, fått mina resurser upptäckta och använda, då hade jag inte varit den jag är idag. Eller rättare sagt, jag hade inte varit något alls för jag hade förmodligen varit död!
FONTÄNHUSET HAR RÄDDAT MITT LIV!!!!!
John Johansson
