Hejsan!
Mikael var namnet, och jag är en kille på 20 år (fyller 21 i december). Jag har snart varit medlem på Fontänhuset i 2 år på både gott och ont. Innan jag kom hit så vandrade jag mellan lönlösa praktiker på diverse olika ställen. Så som jag minns det så fick jag höra talas om Fontänhuset av olika personer som pratade gott om det och tyckte att det var något som jag skulle testa. Jag var inte så jätte pigg på idén men till slut så jag gav det ett försök, vad hade jag att förlora? Jag blev inbokad på ett ”intromöte” som det hette och begav mig hit en vacker dag med en handledare (eller) praktik ansvarig från IVP (Individuella programmet på gymnasiet). Jag och Eva (som handledaren hette) mötte upp en kvinna vid receptionen som hälsade oss välkomna med ett stort leende. Hon verkade trevlig tänkte jag och följde med när hon lotsade oss upp mot andra våningen. Kvinnan hette Linda, och Linda placerade mig och Eva vid ett bord med en ”gubbe” som hette Lasse. Lasse skulle jag så småningom träffa ett tag senare när jag vilsen dök upp en dag på Fontänhuset och jag är skyldig honom ett STORT tack för att han (så som jag såg det) tog mig under sina ”vingar” och hjälpte mig att känna trygghet. Om jag återgår till intromötet så minns jag att vi gick på en rundvandring av huset och jag fick veta vad det fanns för olika uppgifter och vad man kunde göra. Jag var fortfarande tveksam när jag och Eva åkte därifrån och det skulle dröja ett tag innan jag tog mod till mig och kom tillbaka. En dag när jag var uppgiven och tristessen var som störst funderade jag på vad jag skulle hitta på och fick idén att jag kanske skulle ge Fontänhuset en chans i alla fall. Jag gick in i huset och såg mig omkring, Var är alla? tänkte jag. Jag smög upp för trappan till andra våningen i hopp om att hitta en vänlig själ som kunde hjälpa mig. Och DÄR satt Lasse (tack gode gud för det), som jag hade träffat på intromötet och jag gick tveksam fram till honom och sa hej… Hej du, fick jag tillbaks som svar och jag kände att det är något fint med den där gubben. Lasse hjälpte mig till köket där jag fick testa på att laga mat, Och på den vägen är det! Idag studerar jag svenska på Vux och upptill det så hänger jag på Fontänhuset. Målet är att bli klar med mina studier i lagom takt för att senare i framtiden söka in till en Fritidsledarutbildning . Jag älskar att träna och rekommenderar starkt Fontänhusets tränings rum där jag försöker att vara några gånger i veckan.
Utan Fontänhuset och dess medlemmar så vet jag inte om jag hade orkat den resa som jag har gått igenom under snart 2 år, och jag vill ge ett STORT TACK till alla och ett speciellt tack till Lena som har hjälp mig på vägen och fått mig att inse att jag inte är psykiskt sjuk, jag är bara UNIK!
Mvh Mikael Melander!
